Rädda stenstaden

En stad skall inte bara på ett effektivt sätt fylla sina funktioner vad gäller bostäder och kommunikationer, handel och näringsliv. En stad skall också vara en miljö, som skapar trivsel och knyter sina medborgare till sig genom deras känlor för sin hemort. De historiska och estetiska värdena spelar i detta sammanhang en viktig roll.

Uppmärksamheten har i Göteborg under senare år i hög grad fästs vid historiskt värdefulla byggnader såsom Residenset eller Torstenssonska palatset, som det egentligen heter, och Ostindiska kompaniets hus, som båda pietetsfullt renoverats, samt gamla barnbördshuset – Stora Samskolan – och Segerstedtska villan, som däremot rivits. Diskussionens vågor därom har gått höga.

Viktigare än enstaka hus är emellertid i detta sammanhang historiskt värdefulla miljöer, där fasader och gaturum förenas till en enhet, som tillsammans speglar betydelsefulla epoker i stadens utveckling.

I Göteborg utgör Hamngataorna och staden inom Vall­graven en sådan miljö. Klippan och Majorna är andra värda att nämnas, liksom arbetar­stadsdelen Haga. Men mera pietetsfullt bevarad och i många avseenden av än större historiskt intresse är Vasastaden och nedre Johanneberg mellan Nya Alléns parkbälte i norr, Heden i öster, Götaplatsen, Vasakyrkan och Föreningsgatan i söder samt Haga i väster. Denna – den s.k. Stenstaden – är en av Sveriges bäst bevarade enhetliga miljöer av stadsbebyggelse från perioden 1870 – 1920 – en period som kännetecknas av det borgerliga samhällets höjdpunkt, som satt sin prägel på flera av Europas större städer såsom Paris, Berlin eller Wien.

Genom den rikedom, som kännetecknade Göteborg mer än någon annan svensk stad under senare delen av 1800-talet fram till 1920-talet, fick Vasastaden sin särprägel av breda gator och slutna kvarter, av gedigna stenhus på fyra till fem våningar med fasader mot gatan med en slösande rik ornamentik i nyrenässans med inslag av nygotik och senare också jugend.

För att rätt förstå Stenstaden och dess tillkomst måste detta sättas in i ett större sammanhang.

Efter den korta och hektiska högkonjunktur, den s.k. briljanta tiden i Göteborg under Napoleon­krigen med kontinental­system och vinstgivande transitohandel, följde efter krigens slut 1815 en lågkonjunktur, som drabbade staden hårt med minskande handel och många konkurser. Först på 1830-talet vände konjunkturerna uppåt och under 1840-talet började handeln med främst järn och trävaror växa på allvar. Samtidigt grundades och utvecklades industrin först i form av soxcker- och textilfabriker samt senare – under 1840- och 1850-talen – också mekaniska verkstäder och varvsindustri. Detta ledde till att folkmängden i staden växte från 16.500 år 1820 till 37.000 år 1860.

Den växande befolkningen kunde emellertid länge rymmas inom stadens gamla område inom Vallgraven samt Haga och Masthugget utanför denna. Stora utrymmen för ny bebyggelse hade nämligen frilagts för bebyggelse genom slopandet av befästningarna under 1800-talets första årtionden. Samtidigt hade bebyggelsen inom Vallgraven förtätats genom att det efter de stora bränderna omkring sekelskiftet 1800 hade stadgats, att det inom staden endast fick uppföras stenhus på två eller tre våningar.

Först på 1860-talet blev det uppenbart, att det krävdes nya områden för bebyggelse i Göteborg. Sedan befästningarna hade nedlagts, hade man under 1850-talet anlagt en allé – Nya Allén – omgiven av ett brett parkbälte från Fattighusån till Järntorget. Söder om denna låg öppna ängar med endast något enstaka mindre trähus. Hela detta område beslöt man nu skulle bebyggas efter en på förhand fastställd stads­plan.

I detta syfte utlystes 1861 Sveriges första allmänna stads­planetävling, som gällde området mellan Haga och Mölndalsån, d.v.s. den nuvarande Vasastaden och nedre Johanneberg i Göteborg. Resultatet blev, att inte mindre än 23 förslag hade inkommit när tiden för tävlingen gick ut 1862. Man fann emellertid inget av dessa bra nog så något första pris – 2.000 riksdaler – utdelades inte. Istället blev det två andra pris på 1.000 rdr vardera.

Dessa två förslag låg sedan till grund för 1866 års stads­plan. I en kommentar från myndigheterna i Stockholm betecknades denna stadsplan såsom ”uppgjord efter en måttstock och med en anordning, som höves ett samhälle, vilket i känslan av sin kraftiga vilja har stora tankar om sin framtid”.

1866 års stadsplan kännetecknas av sina frikostigt tilltagna fyrkantiga kvarter, breda gtor och två stora huvudstråk – Kungsportsavenyn och Vasagatan – med sina förträdgårdar och alléer som karaktöristiska drag. Förebilder till ut­formningen av denna stadsplan var Haussmanns boulevarder i Paris och bebyggelsen utanför Ringen i Wien.

Stadens fäder i Göteborg blev också i hög grad sannspådda vad gällde behovet av nya områden för bebyggelse. År 1868 passerade antalet invånare i staden 50.000 för att under de följande 50 åren växa snabbare än i någon annan svensk stad. Göteborg hade år 1920 över 200.000 invånare.

Bakgrunden var den snabbt ökande exporten av järn- och träprodukter samt importen av textilvaror och tillkomsten av en växande textilindustri med Gamlestadens fabriker i spetsen. En viktig roll spelade också tillkomsten av järn­vägarna: Västra stambanan var färdig 1862 och Bergs­lagarnas järnväg invigdes 1879. Samtidigt började skepps­varv och annan meknisk industri växa i allt snabbare takt. Göteborg blev under 1800-talets sista decennier Sveriges mest välmående handels- och industristad.

Sedan stadsplanen av år 1866 antagits, började Stenstaden byggas med sina praktfulla fasader i tidens stil ut mot gatorna samt enklare gårdshus inne i kvarteren. hela perioden 1866 till 1914 präglades av en intensiv byggnads­verksamhet i Göteborg, samtidigt som staden växte i storlek och rikedom.

För detta behövdes byggmästare med tillgång till kapital och tekniskt kunnande. En rad av de storbyggmästare, som stod bakom tillkomsten av Stenstaden kom också utifrån, främst från Tyskland såsom P J Rapp, August Krüger och Joakim Dähn. Men en fjärde av samma storleksklass var en svensk: F O Peterson, senare firman F O Peterson & Söner, som vi fortfarande har i vår krets.

Så tillkom Stenstaden, som i allt väsentligt bevarats i sitt ursprungliga skick. I dagens Göteborg är denna Stenstade det kanske främsta minnesmärket över en av vår stads storhetstider.

Sjunkande grundvattennivå. som medför ruttnande rust­bäddar, medför i dag sättningar i ett stort antal av Sten­stadens byggnader. Ökad koldioxidhalt i luften medför samtidigt att fasadernas rika ornamentering vittrar och hotar försvinna. Snabba åtgärder är påkallade för att rädda stenstaden – Göteborgs märkligaste och internationellt sett mest unika byggnadsminnesmärke.

Professor emiritus Jörgen Weibull

Kommentera