Inför uppgiften att ”Rädda Stenstaden” är det en rad fråge­ställningar och begrepp som kan behöva klargöras. Ändamålet, som ytterst är utomordentligt handfast och verklighetsnära, är till sin natur så sammansatt och krävande, att detta fordrar en komplex bakgrunds­struktur och tankemönster, som lång-siktigt förmår värna om alla de värden, verksam­heter och materiella tillgångar som sammantaget utgör den helhet som kan uppfattas som en realitet bakom beteckningen ”Stenstaden”.

Omedelbart är kunskaper om den historiska di­mensionen i områdets fram-växt och senare skeden av grundläggande betydelse för förståelsen av be­byggelsens karaktär i samtliga avseenden.

Vid sidan av ett traditionellt övergripande historiskt forsknings­perspektiv, som sätter in byggnaderna och bebyggelsen i ett större sammanhang, är lokal­historiska kunskaper nödvändiga för att kunna förstå det faktiska utvecklings­förloppet. Detta kan många gånger uppvisa en mångfald specifika drag som avsevärt kan skilja sig från det allmänt kända förloppet. Det här kan gälla så skilda faktorer som byggnadsteknik, finansiering, boende­former och socio­kulturella mönster. Detta gör det bebyggelse­historiska studiet till ett fascinerande och mångfacetterat forskningsfält som skär tvärs över traditionella vetenskaps­discipliner. Även för Stenstaden är detta högst aktuellt. När det gäller kunskaper om de enskilda byggnadernas faktiska egenskaper, och deras förändringar över tiden, är ett närgånget byggnads­arkeologiskt arbetssätt nödvändigt, som utgår från befintligt tillstånd i nuskedet och som på ett systematiskt sätt frilägger de olika faserna i byggnadens historia, närmast liknande ett forensiskt arbetssätt, för att säkra otvetydiga fakta i lagerföljder och förändringar, helst tillbaka till ursprungs­tillståndet, i den mån detta fortfarande kan urskiljas genom tekniska undersökningar. Ett sådant förfarande avser allt från bemålade ytskikt, förändrade planformer, fasta inredningar och installationer, till bärande stommar och grundläggningsteknik. Med ett sådant arbetssätt – förankrat i källforskning och litteratur – säkras insikter i praktiskt taget alla historiskt anknutna di­mensioner som byggnadsteknik, relation till naturgivna grundläggningsförhållanden, biologiska an­grepp av skilda slag allt från mikroorganismer till fyrfotade djur och beväxtlighet, ytskikts- och plan­förändringar, boende- och sociala mönster osv.

Sådana enskilda byggnadshistoriska studier sammanfogas och utgör – inom ramen för stads­byggnads­historiska utvecklings- och förändringsstudier – grunden för ett omfattande kulturvårdande och bebyggelsehistoriskt studium. Kunskap av detta slag är betydelsefull både för att förstå områdets specifika egenskaper, men även för att kunna sätta in det i ett större, jämförande sammanhang där det specifika klargörs mot fonden av ett allmänt skeende, i detta fall under industrialismens dynamiska historiska epok, där Göteborg och Stenstaden intar en mycket stark ställning både i Sverige och internationellt.

När det gäller de kulturvårdande dimensionerna, utgår dessa från sådana vetenskapliga, tekniska, sociala och praktiska aspekter som kortfattat har presenterats ovan. I vår tid är det en given förutsättning att bevarande- perspektivet tar sin utgångspunkt i en bärkraftig samhällsplanering, som innebär att uttaget av resurser, material, energi, transporter osv skall minimeras med samtidigt beaktande av en positiv välfärdsutveckling för medborgarna. Detta imperativ gäller självfallet även bevarande­planering för befintlig stadsbebyggelse, som Stenstaden i Göteborg och annorstädes. Väl utvecklade tekniker och förfaranden som motsvarar dessa krav är fortfarande otillräckligt utvecklade. I synnerhet gäller detta ifråga om tillämpning i befintliga bebyggelsemassor. Mot denna bakgrund är det förståeligt om ”bärkraftig planering” och kulturvårdande ”bevarande-planering” ännu har långt kvar till en optimal harmoniering. Risken är därför att kulturvårdande krav och byggnadsvårdande tekniker och material fortfarande kan riskera att stå i konflikt med allmänna miljövårdande mål och standards.

Av många skäl ter sig kulturvårdande insatser fortfarande ofta som exklusiva och dyrbara, åtminstone i ett kortare tidsperspektiv. Det är därför angeläget att söka utveckla djupgående kunskaper, material och förfaranden som effektivt kan tillgodose Stenstadens specifika krav, och som allsidigt visar sig motsvara även miljövårdens krav för ett bärkraftigt samhälle.

Från kulturvårdande utgångspunkt är det ett oeftergivligt krav att i största möjliga utveckling värna autentiska karakteristika oberoende av om dessa avser ursprungliga komponenter eller senare tillkomna skeden. Givna krav är att minska nedbrytning, förstörelse eller förvanskning, oavsett om detta är antropogent baserat (tex felaktiga åtgärder) eller beroende av naturliga omständigheter (tex klimat och markförhållanden). Regelbundna inspektioner och underhåll är grundläggande kulturvårdande insatser, som tillsammans med kvalificerad planering utgör grund­stommen i den moderna preventiva kulturvården.

De grupper av värden som dessa åtgärder sammanhanget skall tillgodose långsiktigt, innefattar bruksvärden, som i sig inbegriper det tekniska tillståndet och funktionsdugligheten, inkluderande rimliga moderniseringsanspråk som inte hotar andra värden. De känslomässiga värdena innefattar arkitektoniska, konstnärliga och andra upplevelsemässiga egenskaper som direkt hänför sig till byggnadernas interiörer, fasader och stadsbyggnadskroppen med gator, platser, parker och andra ytor och volymer. Hit hör även affektionsvärden och andra immateriella perspektiv, som mer indirekt är relaterade till byggnader och platser – tex historiska, litterära, anekdotiska och musikaliska anknytningar.

Vid sida av samtliga dessa kulturhistoriska värden, har de ekonomiska värdena visat sig sakna tydligt lagbundna relationer till de socio-kulturella värdena. Detta utgör därför ett intressant ämne för ytterligare fördjupningar, för att kunna förstå hur de värdefulla miljöerna, såsom t ex Stenstaden skall kunna bli föremål för långsiktiga ekonomiska satsningar. Från kulturvårdande utgångspunkt är detta angeläget, för att därigenom säkra dessa värden lång livslängd och stor hänsyn till deras autenticitet, skönhet och andra värden.

För att kunna förverkliga sådana målsättningar krävs uppenbarligen tillgång till en kombination av djupgående kunskaper som hittills saknas eller inte tillämpas, i kombination med lämpade metoder, och en övergripande modell för sektorsövergripande samverkan och planering som säkrar de berörda bebyggelsemiljöerna och livsformerna i ett samlat helhetsperspektiv.

Detta innebär ett strategiskt program som syftar till:

Kraftig minskning av negativt inverkande faktorer, tex rörande oönskade grundvattensförändringar, luft­föroreningar, olämplig trafik, bristande lokala näringar och serviceutbud;

Uppbyggnad av system för allmänt förebyggande åtgärder, bl a i form av sektorsövergripande samhälls­planering med stark hänsyn till socio-kulturella dimensioner, bevarande­aspekter och bärkraftig utveckling;

Utveckling av kvalificerad kulturvårdsteknik med tillgång till effektiva övervakningssystem för kontinuerlig överblick av skeendet lokalt i en bebyggelsemiljö, typ Stenstaden, av faktorer som har avsevärd betydelse för bevarande­utvecklingen, samt kontinuerlig tillgång till gedigna, lång­siktigt väl fungerade och förhållandevis ekonomiska material, tekniker och kunskaper samt system för byggnads­vård; jämte

Ett väl utvecklat samverkanssystem för successiv kunskapsutveckling för adekvata praktiska behov, i de sammanhang som ovan kortfattat har antytts.

Här behöver omfattande utvecklingsarbete ske oberoende av hittillsvarande sektorsgränser på samhällsplanet, inom näringslivet, och vid forskningsinsti-tutioner, i syfte att kunna täcka alla de behov som Stenstaden hittills endast i begränsad utsträckning har kunnat erbjudas.

Detta scenario utgör grunden för arbetet inom Stiftelsen Göteborgs Stenstad.

Professor Jan Rosvall,
GMV – Göteborgs Miljövetenskapliga centrum Chalmers – Göteborgs Universitet

En stad skall inte bara på ett effektivt sätt fylla sina funktioner vad gäller bostäder och kommunikationer, handel och näringsliv. En stad skall också vara en miljö, som skapar trivsel och knyter sina medborgare till sig genom deras känlor för sin hemort. De historiska och estetiska värdena spelar i detta sammanhang en viktig roll.

Uppmärksamheten har i Göteborg under senare år i hög grad fästs vid historiskt värdefulla byggnader såsom Residenset eller Torstenssonska palatset, som det egentligen heter, och Ostindiska kompaniets hus, som båda pietetsfullt renoverats, samt gamla barnbördshuset – Stora Samskolan – och Segerstedtska villan, som däremot rivits. Diskussionens vågor därom har gått höga.

Viktigare än enstaka hus är emellertid i detta sammanhang historiskt värdefulla miljöer, där fasader och gaturum förenas till en enhet, som tillsammans speglar betydelsefulla epoker i stadens utveckling.

I Göteborg utgör Hamngataorna och staden inom Vall­graven en sådan miljö. Klippan och Majorna är andra värda att nämnas, liksom arbetar­stadsdelen Haga. Men mera pietetsfullt bevarad och i många avseenden av än större historiskt intresse är Vasastaden och nedre Johanneberg mellan Nya Alléns parkbälte i norr, Heden i öster, Götaplatsen, Vasakyrkan och Föreningsgatan i söder samt Haga i väster. Denna – den s.k. Stenstaden – är en av Sveriges bäst bevarade enhetliga miljöer av stadsbebyggelse från perioden 1870 – 1920 – en period som kännetecknas av det borgerliga samhällets höjdpunkt, som satt sin prägel på flera av Europas större städer såsom Paris, Berlin eller Wien.

Genom den rikedom, som kännetecknade Göteborg mer än någon annan svensk stad under senare delen av 1800-talet fram till 1920-talet, fick Vasastaden sin särprägel av breda gator och slutna kvarter, av gedigna stenhus på fyra till fem våningar med fasader mot gatan med en slösande rik ornamentik i nyrenässans med inslag av nygotik och senare också jugend.

För att rätt förstå Stenstaden och dess tillkomst måste detta sättas in i ett större sammanhang.

Efter den korta och hektiska högkonjunktur, den s.k. briljanta tiden i Göteborg under Napoleon­krigen med kontinental­system och vinstgivande transitohandel, följde efter krigens slut 1815 en lågkonjunktur, som drabbade staden hårt med minskande handel och många konkurser. Först på 1830-talet vände konjunkturerna uppåt och under 1840-talet började handeln med främst järn och trävaror växa på allvar. Samtidigt grundades och utvecklades industrin först i form av soxcker- och textilfabriker samt senare – under 1840- och 1850-talen – också mekaniska verkstäder och varvsindustri. Detta ledde till att folkmängden i staden växte från 16.500 år 1820 till 37.000 år 1860.

Den växande befolkningen kunde emellertid länge rymmas inom stadens gamla område inom Vallgraven samt Haga och Masthugget utanför denna. Stora utrymmen för ny bebyggelse hade nämligen frilagts för bebyggelse genom slopandet av befästningarna under 1800-talets första årtionden. Samtidigt hade bebyggelsen inom Vallgraven förtätats genom att det efter de stora bränderna omkring sekelskiftet 1800 hade stadgats, att det inom staden endast fick uppföras stenhus på två eller tre våningar.

Först på 1860-talet blev det uppenbart, att det krävdes nya områden för bebyggelse i Göteborg. Sedan befästningarna hade nedlagts, hade man under 1850-talet anlagt en allé – Nya Allén – omgiven av ett brett parkbälte från Fattighusån till Järntorget. Söder om denna låg öppna ängar med endast något enstaka mindre trähus. Hela detta område beslöt man nu skulle bebyggas efter en på förhand fastställd stads­plan.

I detta syfte utlystes 1861 Sveriges första allmänna stads­planetävling, som gällde området mellan Haga och Mölndalsån, d.v.s. den nuvarande Vasastaden och nedre Johanneberg i Göteborg. Resultatet blev, att inte mindre än 23 förslag hade inkommit när tiden för tävlingen gick ut 1862. Man fann emellertid inget av dessa bra nog så något första pris – 2.000 riksdaler – utdelades inte. Istället blev det två andra pris på 1.000 rdr vardera.

Dessa två förslag låg sedan till grund för 1866 års stads­plan. I en kommentar från myndigheterna i Stockholm betecknades denna stadsplan såsom ”uppgjord efter en måttstock och med en anordning, som höves ett samhälle, vilket i känslan av sin kraftiga vilja har stora tankar om sin framtid”.

1866 års stadsplan kännetecknas av sina frikostigt tilltagna fyrkantiga kvarter, breda gtor och två stora huvudstråk – Kungsportsavenyn och Vasagatan – med sina förträdgårdar och alléer som karaktöristiska drag. Förebilder till ut­formningen av denna stadsplan var Haussmanns boulevarder i Paris och bebyggelsen utanför Ringen i Wien.

Stadens fäder i Göteborg blev också i hög grad sannspådda vad gällde behovet av nya områden för bebyggelse. År 1868 passerade antalet invånare i staden 50.000 för att under de följande 50 åren växa snabbare än i någon annan svensk stad. Göteborg hade år 1920 över 200.000 invånare.

Bakgrunden var den snabbt ökande exporten av järn- och träprodukter samt importen av textilvaror och tillkomsten av en växande textilindustri med Gamlestadens fabriker i spetsen. En viktig roll spelade också tillkomsten av järn­vägarna: Västra stambanan var färdig 1862 och Bergs­lagarnas järnväg invigdes 1879. Samtidigt började skepps­varv och annan meknisk industri växa i allt snabbare takt. Göteborg blev under 1800-talets sista decennier Sveriges mest välmående handels- och industristad.

Sedan stadsplanen av år 1866 antagits, började Stenstaden byggas med sina praktfulla fasader i tidens stil ut mot gatorna samt enklare gårdshus inne i kvarteren. hela perioden 1866 till 1914 präglades av en intensiv byggnads­verksamhet i Göteborg, samtidigt som staden växte i storlek och rikedom.

För detta behövdes byggmästare med tillgång till kapital och tekniskt kunnande. En rad av de storbyggmästare, som stod bakom tillkomsten av Stenstaden kom också utifrån, främst från Tyskland såsom P J Rapp, August Krüger och Joakim Dähn. Men en fjärde av samma storleksklass var en svensk: F O Peterson, senare firman F O Peterson & Söner, som vi fortfarande har i vår krets.

Så tillkom Stenstaden, som i allt väsentligt bevarats i sitt ursprungliga skick. I dagens Göteborg är denna Stenstade det kanske främsta minnesmärket över en av vår stads storhetstider.

Sjunkande grundvattennivå. som medför ruttnande rust­bäddar, medför i dag sättningar i ett stort antal av Sten­stadens byggnader. Ökad koldioxidhalt i luften medför samtidigt att fasadernas rika ornamentering vittrar och hotar försvinna. Snabba åtgärder är påkallade för att rädda stenstaden – Göteborgs märkligaste och internationellt sett mest unika byggnadsminnesmärke.

Professor emiritus Jörgen Weibull